Läste just Lisa Magnussons inlägg om ordet hen och jublade lite inombords när jag såg att vi håller ungefär samma linje. Hen är en dålig språklig lösning på ett problem som inte kan lösas genom att man hittar på ett nytt ord.

I rannsakningens tecken är det dock relevant att jag själv frågar mig varför det är så viktigt att vara språkkonservativ i just den här frågan, när jag så gärna hittar på ord hej vilt annars. Kanske är det världsbildsrelaterat? Gängse ordbildningsregler? Eller faktumet att mina egna ord faktiskt bara används av mig och antagligen inte stör någon stor massa?

Hursomhelst så håller jag med Lisa, och jag antar att jag kommer hålla mig uppdaterad om debatten, vare sig jag vill det eller ej. En annan gång ska jag lägga ut texten om mina funderingar kring att brinna för saker som är viktiga på riktigt. Det omfattar alltså saker, debatter och skeenden som faktiskt gör skillnad i den riktiga världen, och inte ”småsaker” som jag lägger min tid på. Hur mycket jag än skulle vilja att verbformer, allitterationer och pyssel förändrade världen och botade sjukdomar så förbliver de trots allt, i alltings förgänglighet, blott och bart: förströelse.