Jag gillar snö. Så är det. Det finns säkerligen en mängd anledningar till det, men främst gillar jag faktumet att det lyser upp i mörkret och att det helt enkelt skänker något härligt till tillvaron. Och snöänglar, jag gillar att göra snöänglar. Dessutom är snö bättre än regn tio gånger av tio.

För två år sedan flyttade jag från Mellansverige till Malmö, och förutom att jag lämnade gnällbältet bakom mig lämnade jag även vita vintrar. Under mina två år i Malmö gissar jag att det har varit ungefär 4–5 dagar med snö, that’s it. För ett par dagar sedan kom snön till Malmö, och det mer otroliga: den ligger kvar. Eftersom jag vet att detta blir ett kortvarigt nöje så omfamnar jag läget och älskar det.

Under mina två år i Malmö har jag också förstått att det är få Malmöbor, eller till och med Skånebor, som delar min snöglädje. De hyser agg. De när en oföränderlig snöaversion och i detta nu är de förbannade på vädret. Och anledningarna är många: det är kallt, det är vitt, det blir halt. Och glöm för all del inte snökaoset! Snökaoset har drabbat Skåne, och jag menar det. Vår knappa decimeter med snö har lamslagit Skåne. Jag tycker det är lite rart. Givetvis drabbas trafiken och trafikanterna av detta, och varje år sker det otroligt många olyckor på grund av snö och halka. Dessa händer över hela Sverige, och jag förringar inte snöns inverkan på detta hemska faktum. Men det är lite som att man snökaosar vardagen i Skåne oavsett om man har drabbats av snön på fler sätt än att den just råkar finnas där.

Troligen blir det jag som får deppa i nästa vecka när snön försvunnit, och samtliga Skånebor får jubla. Jag gillar i alla fall Skåne i vitt, och jag skulle aldrig lämna Malmö för Mellansverige. Därför passar jag på att gilla snön lite extra, nu när den ändå är här.